saraagnesterese

Sitter och lyssnar på fin musik och kollar i den fina fotobok som jag fick av Hanna om vår tid tillsamans i Italien. Bilder frå alla våra utflykter och tokigheter vi hittat på. Jag läser brevet som jag fick om och om igen och blir helt varm och tårfylld. Det finns inte ord på hur mycket jag saknar den tjejen. Det är tråkigt att inte kunna ses lika ofta längre, för vi kunde prata och skratta hur länge som helst. Jag såg alltid fram emot måndagar, torsdagar och fredagar då vi hade italienska och kunde ses och prata igenom allt på lektionerna. Men det var inte så lätt för vi pratade så mycket att läraren ofta fick säga till oss haha!

Åh, jag på ett sätt tillbaka för jag hade liksom startat något helt nytt där och helt plötsligt bara lämnar man allt och alla. Det börjar gå upp för mig sakta men säkert hur mycket jag saknar Italien, familjen och barnen.

Här hemma är allt helt underbart och jag är glad att vara hemma, men det finns saker som inte har blivit som jag tänkt och jag tycker bara det är synd. När vissa saker prioriteras mer än andra.

Men nu ska jag skriva ett lååångt brev till min kära vän i Italien och skicka en världsbäst present till henne:)